Hej bloggen, idag är det inte ett direkt kärt återseende utan mer en filosofisk klagostund för mig själv. Idag vill jag ta upp ämnet; mamma. Hon är ett känsligt ämne för mig med tanke på vad jag har upplevt med och utav henne. Det är mycket på grund utav henne som jag sitter just nu och känner djup sorg, denna generella ångest som pockar på mig och kroppen vill skrika inombords, men... jag har inte tid för känsloutlopp. Jag måste egentligen fokusera på att bli bra i sinnet för att kunna få ett drägligt liv. Det går inte riktigt som jag tänker och planerar dock. För hon finns där ute, hon finns i mig dagligen och smärtan hon gav till mig är enorm och jag är fortfarande fängslad i tortyr. 

På min terapi har vi börjat att smått gå in på min postrumatiska stress syndrom och vi har snuddat på ytan av alla mina triggers. Genom att ta upp detta ämne på sessionen har jag nu börjat återuppleva mer och mer kännetecken för den dödsångest jag hade som barn. 

Det är fascinerande hur dödsångest kan lett till min dödslängtan jag besuttit och kämpat egentligen för att hålla mig vid liv. Jag har inte känt av min dödslängtan på ett bra tag nu och det kan väl ses lite som positivt vill jag säga till mig själv. Men just sjukdomen PTSD ger känslor och tillbakablickar för sådant jag aldrig velat kännas vid eller bearbeta det som hänt mig och därav börjar min dödsångest att skapas bit för bit i min kropp och själ. Det känns som att jag har svårt att andas nu för tiden och jag kippar efter luft som på något sätt inte syresätter mig längre. Det är så otroligt obehagligt. 

I lördags var jag, min bror och hans familj tillsammans med min mamma och hennes respektive på resturang och jag bara kände hur min ilska kokade i mig bara genom åsynen av min så kallad mamma. Hur hon satt där och åt sin mat, att varje tugga hon tog ekade i mitt huvud av smärta och ilska. Jag satt där med gaffeln i min hand, hade mamma bakom ryggen under hela tiden vi suttit där och jag börjar känna ett tvång av att jag behövde hugga min bror med just min gaffel. Det var som att den känslan och tanken gick på repeat i mitt huvud, ett tvunget måste men det faktum kvarstod att jag tycker om min bror och att jag inte vill göra honom illa. Den känsla jag har för honom tog tillslut en vändning i mitt tvång. Jag tycker om honom. Den frågan jag ställer mig som är så hemsk egentligen är varför jag är beredd på att skada honom och inte min mamma som sitter precis bredvid mig, hon som har totalt övertaget om mig? Varför? Det sårar mig att jag sitter och behöver sticka ner min brors arm medan hon får sitta där med sig själv i behåll. USCH.