Hur jag än vrider och vänder på mig så lyckas jag aldrig riktigt.

Livet på en pinne. Det är som att stå ovanför, blicka ner och låta livet leka nedanför. Det är min totala gråzon. Hur jag än vrider och vänder på mig så lyckas jag aldrig riktigt få komma dit och vara med. Det är något med mig och själva livet. Vi är varken sams eller osams. Vi är liksom ingenting. 

Mina försök är nog en aning för lågmälda annars så borde jag fått vara med och leka vid det här laget, men Icke.  Snicksnack och liten verkstad kanske? Nej, skulle inte tro det vad gäller från min sida. Jag tycker faktiskt att jag ger järnet från botten av min själ men jag får nobben utav dess like. Not cool! 

Rakt på sak, du kanske tänker vid läsandets stund att jag är bitter, tror att jag sitter med någon självsympati och offerkofta på. DÄR har DU fel! Du som kanske tog ett annat perspektiv på det hela, låt se… det skulle kanske tänkas låta si som så här: Hon kanske har svårt att vara en i alla dessa förväntade krav över att vara ett med samhället som det krävs av henne? Hm. Det är kanske nära poängen men jag som skribent har faktiskt ingen som helst aning om varför jag är utanför samhället.

Jag kanske borde spekulera i det hela? Ja… varför inte?

Det första jag kommer att tänka på är kravet på att ha ett värdigt liv. Jag når inte hela vägen in där. Varför kanske du funderar på? Jag ska tala om det.

Det är som så att jag faktiskt inte har ekonomi till att ha ett liv. Jag är en sjukskriven person som inte valt att må dåligt. Jag har gjort raka motsatsen under min existens. Jag har faktiskt låtsats att inte må så dåligt som jag gör. Jag har utbildat mig, gick ut grundskolan och gymnasiet. Kämpat för en heltidsanställning som jag slutligen fick och där jag spenderade 5,5 år som pedagog på en förskola. Jag ville ge samhället en del utav mig, den biten som jag ansåg var bra nog. Jag har nämligen ett öga för andra och dem där barnen sög tag i mig hårt och jag ville vara där för dem. Jag ville visa för min chef och kollegor att jag också var bra nog och att jag hade en gnutta låga att visa upp. Jag grät dock på vägen till mitt arbete och på hemvägen där ifrån. Egentligen hade jag ingen gnista kvar. Jag ville bara ge vad som förväntades av mig tillslut. Det i sin tur ledde mig till utbrändhet och medan tiden gick var jag i valet att försöka avsluta mitt liv flertalet gånger och spenderat åtskilliga dagar och månader på slutenvård. Det fanns inget värde i mig kvar. Jag kunde inte ens ta mig 5 ggr i veckan till en arbetsplats och göra det jag ska, göra det som förväntas av mig som vuxen och som samhället kräver. Jag var inte längre en i normen som jag så länge kämpat för att förbli i.

Det andra som rakt av har bränt mina broar är mitt förflutna.

Jag valde aldrig ett liv att födas till utan det mer slängde in mig i en livssituation. BAM! Jag fick ta mina första andetag och där började min resa till att jag skulle göra vad som förväntades utav mig. Här sitter jag nu och är känslomässigt störd för mina andetag jag fick utan att välja dem. Jag bär på bördor jag inte kan förstå mig på. Mina känslor stormar som aldrig förr och jag kan inte behärska dem många gånger. Mitt liv hänger över mina axlar vilket gör att jag idag inte har kunnat komma ut till ett arbete, få ekonomi till att ha ett värdigt liv, det som i sin tur skulle ha hjälpt mig till att få känslomässigt uppleva positiva stunder, ett exempel på det skulle kunna vara som en liten sak att kunna få unna mig en buss in till staden för att kunna fika med en kompis. JAG kan GLÖMMA den idén. Jag är sjukskriven och ska inte ha råd att få åka buss en gång i månaden och fika med vän. JAG är tydligen inte värd det. Jag måste vara en hemsk person som måste leva men sakna ett liv. Jag måste förmodligen straffas för att jag blev född till en livssituation som ärrade mig så pass att jag idag drömmer om att få ett arbete så att jag kan få vara som alla andra och kunna ta den där fikan med min vän. Däremot sitter jag idag portad från livet fast jag så gärna också vill vara med.

Min tredje synvinkel lyder att jag idag inte kan umgås och ta del utav andras vardag. Hur tänker jag nu kanske du undrar? Jo… jag skulle vilja förklara det på följande vis att det inte finns energi i mig som är tillräcklig nog att kunna umgås med någon en längre period. En period kan variera mellan ca 30 minuter till några timmar. Du kanske rycker u på axlarna och tänker att jag inte kan använda min energi som en ursäkt? Jag vet inte, du kanske tycker det är löjligt av mig att uppleva den känslan? Jag vill i sådant fall förklara hur jag menar. Jag förstår att det är ett lätt kort att dra för många människor i denna värld men jag menar faktiskt på fullaste allvar att det inte finns en enda gnutta energi i min bägare många gånger och jag är villig att ge några exemplar på sådana stunder.

Ibland sitter jag hemma och tänker att jag så gärna skulle vilja umgås med någon närstående person, sitta och prata om allt mellan himmel och jord, skratta och dela en fin stund tillsammans med någon och faktiskt bara vara tillfreds i den stunden som jag får med en fantastik person som existerar i mitt liv. Jag blir glad av bara tanken. Det blir till att verkställa handling genom att skriva ett sms och bestämma en träff. Oftast kan jag bara ses dem dagar som jag åker in till staden på terapi-session då jag åker gratis med buss både dit och hemåt. Jag slänger iväg en förfrågan om att ses och får positiv respons tillbaka. Känslan är bra och jag är nöjd över mitt beslut. När det väl börjar skymna kommer kvällen inpå och jag känner mer och mer hur mitt mående tar över en bit efter bit. Jag blir besviken. Snälla, låt mig få bara ha en bra stund, snälla. Någonting säger att jag inte ska ha det så lättvindigt och min kropp börjar bli spänd. Plötsligt har jag svårt att andas normalt och jag försöker hålla fokus på annat än det som börjar ske inuti mig. Jag kan inte längre höra TVn som egentligen låter framför mig, jag lägger märke till att min kropp liksom vaggar sig själv fram och tillbaka och det finns tårar bakom ögonlocken som inte kan tränga sig ut, där sitter jag och får sådant ångestpåslag av att veta att jag ska umgås med en individ jag tycker om. Jag tror inte det är individen den handlar om utan hela situationen. Min ångest kör med mig i timmar.
Plötsligt har jag förstått att själva mötet med en annan egentligen är för stort krav för mig att ställa och att vara engagerad och aktivt lyssna kan bli för svårt för mig att hantera. Jag tänker ändå att morgondagen ger en ny dag och då ska jag vara pigg och glad och ge allt jag kan.

Dagen kommer och jag vaknar upp med en kropp som känns för tung för att röra på. Jag försöker få igång ögonen genom att gnugga lite lätt på dem. Är jag bara lat eller är det kroppen som säger emot mig? Jag struntar i vilket och tar tag i saken, slänger av mig täcket, kliver fort upp och gör det jag ska. Jag har en tid att passa idag. Bussen går snart till min terapi-session. Jag tar mig ut med mina två hundar för att rasta dem innan jag åker, möter min granne på vägen. Henne blir det ganska lång stund att stå och prata med oftast så där står jag redo att lyssna på vad hon kan ha att säga. Hon brister ut i betonat "Hur ser du ut!?". Jag ser levande död ut menar hon då och jag försöker bara göra slut på denna lilla sammankomst genom att visa att jag är på väg att gå med kroppen. Efteråt lämnar jag hundarna och skyndar mig upp till bussen. Jag sitter där, mestadels vill jag bara brista ut i gråt men jag kan inte förstå precis varför, jag vet att jag ser ut som ett vrak så det för mig är ingen nyhet. Jag sväljer mina känslor för att kompromissa om att idag ska bli till en bra dag! Kommer fram till terapin, låtsas som att jag är tillfreds med världen men blir synad. Plötsligt vet jag inte hur jag ska bete mig, min terapeut kommer för nära inpå och jag zonar ut. Jag hör knappt vad hon säger. Hon rör vid mig och säger att vi behöver gå en sväng runt huset vilket vi gör med hjälp av hennes hjälpande händer. En liten sväng ute och vi kommer tillbaka in till rummet igen och fortsätter där vi avslutade det hela. Vi pratar om hur jag ser på min tillvaro just för stunden och det blir för svårt att svara på. Jag går liksom runt bland gråa moln och ser liksom inte ljuset på andra sidan. Jag känner hur ångesten väcks inom mig och den går inte att stoppa. Jag försöker att backa den stora gröna fåtöljen som jag sitter i för att inte vara allt för nära min terapeut. Jag behöver distansen, från vad kan jag inte sortera. Min handling hjälper inte och jag har precis zonat ut. Det betyder för min del att jag inte längre märker vad som är närvarande med mig och inte och sen är det bara min ångest som talar till mig. Flera personer kommer in i rummet och försöker få ner mig på jorden igen, ibland tar 30 minuter men denna gång gick det 3 timmar innan jag kunde landa tillbaka in i verkligheten igen. Jag blir så besviken på mig själv, jag förstår inte hur mitt mående tar över hela mitt väsen. Jag som hade andra planer för dagen. Jag skulle ha kul, trevligt, kanske fått skratta lite. Istället fick jag sitta i fåtöljen och försöka andas i takt för att föröska lugna ner min kropp. Där satt jag, besviken, ledsen, upprörd och inser att jag inte denna gången kommer iväg till min vän, en vän som har hört av sig i oro över att jag inte dykt upp som planerat. Det är just det, jag kan nog inte längre planera någonting...

Jag kan inte längre styra över mig själv och det gör så fruktansvärt ont i mig att inte kunna kontrollera mitt eget liv. Där kommer oftast min dödslängtan in i min världsbild.

Jag lever inte ett liv värt att leva.

Jag kämpar, försöker få kontrollen, jag har inte blivit beviljad än.
Må min själ snart få vila i frid, i tid eller otid.