Hej bloggen, idag är det inte ett direkt kärt återseende utan mer en filosofisk klagostund för mig själv. Idag vill jag ta upp ämnet; mamma. Hon är ett känsligt ämne för mig med tanke på vad jag har upplevt med och utav henne. Det är mycket på grund utav henne som jag sitter just nu och känner djup sorg, denna generella ångest som pockar på mig och kroppen vill skrika inombords, men... jag har inte tid för känsloutlopp. Jag måste egentligen fokusera på att bli bra i sinnet för att kunna få ett drägligt liv. Det går inte riktigt som jag tänker och planerar dock. För hon finns där ute, hon finns i mig dagligen och smärtan hon gav till mig är enorm och jag är fortfarande fängslad i tortyr. 

På min terapi har vi börjat att smått gå in på min postrumatiska stress syndrom och vi har snuddat på ytan av alla mina triggers. Genom att ta upp detta ämne på sessionen har jag nu börjat återuppleva mer och mer kännetecken för den dödsångest jag hade som barn. 

Det är fascinerande hur dödsångest kan lett till min dödslängtan jag besuttit och kämpat egentligen för att hålla mig vid liv. Jag har inte känt av min dödslängtan på ett bra tag nu och det kan väl ses lite som positivt vill jag säga till mig själv. Men just sjukdomen PTSD ger känslor och tillbakablickar för sådant jag aldrig velat kännas vid eller bearbeta det som hänt mig och därav börjar min dödsångest att skapas bit för bit i min kropp och själ. Det känns som att jag har svårt att andas nu för tiden och jag kippar efter luft som på något sätt inte syresätter mig längre. Det är så otroligt obehagligt. 

I lördags var jag, min bror och hans familj tillsammans med min mamma och hennes respektive på resturang och jag bara kände hur min ilska kokade i mig bara genom åsynen av min så kallad mamma. Hur hon satt där och åt sin mat, att varje tugga hon tog ekade i mitt huvud av smärta och ilska. Jag satt där med gaffeln i min hand, hade mamma bakom ryggen under hela tiden vi suttit där och jag börjar känna ett tvång av att jag behövde hugga min bror med just min gaffel. Det var som att den känslan och tanken gick på repeat i mitt huvud, ett tvunget måste men det faktum kvarstod att jag tycker om min bror och att jag inte vill göra honom illa. Den känsla jag har för honom tog tillslut en vändning i mitt tvång. Jag tycker om honom. Den frågan jag ställer mig som är så hemsk egentligen är varför jag är beredd på att skada honom och inte min mamma som sitter precis bredvid mig, hon som har totalt övertaget om mig? Varför? Det sårar mig att jag sitter och behöver sticka ner min brors arm medan hon får sitta där med sig själv i behåll. USCH.

Oj, tiden verkligen flyger förbi just nu. Precis i skrivandets stund så inser jag att den föregående meningen kanske inte stämmer så bra trots allt... inser att det nog snarare var en högre önskan.

Jag önskar verkligen att tiden inte kändes så lång, att jag inte behöver känna mig stressad över att jag inte vet vad jag ska göra av min tid här hemma och i mitt liv. Jag har intresse med noll och det tär faktiskt på krafterna att inte känna att jag upplever livet till fullo. Jag vet inte riktigt hur jag ska hitta dit? Någon där ute, finns du som känner som jag?

#AttLevaMedDepression/Borderline/PTSD    suck.

Tid, den är allt jag har som jag kan riktigt göra någonting med. Enbart jag själv som ska styra vart mina sekunder, minuter och liv ska leda mot. Jag försöker att tänka långsiktigt eftersom att mina kortsiktiga mål inte leder mig vidare till den grad att jag kan utnyttja min tid maximalt. Dock är dessa små kliv i rätt riktning, dem är små men många, ibland kan jag vara klumpig att ta ett snedsteg och falla tillbaka i min kortsiktiga blick och den liksom skymmer undan mitt sikte på långt håll. Än idag klev jag upp ur sängen och tog mina steg, förde mig vidare till den plats där jag får bubbla om mitt liv och komma tillrätta med vad jag vill framåt tillsammans med varje räknat andetag med just min tid. 

Mitt liv är viktigt och jag tänker ta mina kliv. 

Egentligen är jag inte direkt den social individen men det är märkbart hur beroende en är när det kommer till att ändå ha ett umgänge vid sin sida. Det som kommer till att bygga en relation med någon är att det också gör en skör. Du kan bli besviken, du kan bli omtyckt, det påverkar människan på många olika sätt som gör att man blir sårbar. Ingen enkel match att hantera faktiskt. Det är så livet kanske är, eller rättare sagt så är det så att man får stöta och blötta på alla känslor man har med varje interaktion med någon. 

...

...

Mina nackdelar med livet

"Hej, mitt jag.

Jag skriver för att få en inblick i hur jag ser på mitt liv och hur det känns. Vad är det som kan få mig att stoppa mitt liv? Vad är det som gör att jag i själva verket känner att jag inte längre orkar att leva mitt i mig själv? Är det alla dem gånger som jag ligger i mitt mörka rum med täcket över mig och upplever att väggarna kommer allt närmre inpå mig, när det där mörkret talar till mig, där mitt väsen skriker att jag inte längre har orken att fortsätta upprätta hålla den lilla glöd som finns kvar av mitt liv, det är där jag önskar att ta klivet till att bli ingenting. Jag kan inte få mitt liv ogjort men det är så många gånger jag önskar att jag aldrig hade blivit tvungen till att börja andas. Det är så mycket som jag vill åstadkomma men mitt väsen skriker upproriskt att ingenting är möjligt. Hur ska jag ta mig ur mitt eget liv? Det är som om jag inte orkar bära på min smärta jag känner inombords. Vad ska jag göra med den om jag inte vill kännas vid dem starka svarta nyanserna av den jag blivit formad till och skapat mitt eget misslyckande över att bli en bättre människa? Jag fick aldrig välja att behöva hantera min ångest jag känt från barnsben, att behöva tacklas vid min depressiva syn på livet som jag absolut inte vill se eller hantera. Jag bad aldrig över att bli bortvald, oälskad, att bli fysiskt och psykist misshandlad under min uppväxt. Jag valde faktiskt aldrig den delan av mitt liv att behöva ständigt oroa mig över om jag skulle få leva till nästa morgondag.

En del av mig minns de gånger frasen kom innan läggdags; "Akta så jag inte kommer och tar dig i natt", "Jag är en vampyr och akta så jag inte biter dig när du sover". Jag var rädd för allt som liten, jag var rädd att min egen mamma skulle vända kappan efter vinden och slå till mig eller stirra in i mitt rum genom nyckelhålet för att visa mig att jag är iakttagen.

Jag har en mamma som då var tvungen att berätta för mig hur oönskad jag var genom att få mig att förstå att alla omkring mig låtsas tycka om mig. Min egen mamma berättade för mig hur min mormor slog henne och jag kunde inte förstå hur min ögonsten kunde vara detta monster som min mamma målade upp henne att vara. Min mormor var mitt allt, min hjälte, men svartmålad och jag visste inte vad jag skulle tro, men jag älskade min mormor oavsett, hon fanns i alla fall där för just mig tills hon dog och passerade vidare.

Jag var rädd att andas som liten, att finnas till, att begära någonting alls utav mitt liv. Jag var mindre värdig än alla andra på jorden eftersom min mamma ofta sa till mig att hon önskade mig död. Jag förstod aldrig vad jag gjorde för fel praktiskt. Jag hittade inga fel, jag gjorde allt jag kunde men insåg snart att det var hela jag som som inte räckte till. Jag var inte älskvärd hur mycket jag än försökte göra hennes liv komplett och rätt.

Åren gick och jag visste mycket om världen, jag iakttog den mycket noggrant för att överleva mina dagar. Jag har studerat min omvärld till den mån att jag blev införstådd att jag inte räknades in i detta samhälle, jag förstod det den dagen som jag ringde min pappa och bad om hjälp när mina tårar flödade ner längs kinden och uttryckte min panik genom att berätta att jag kommer att dö. Jag sa; "Mamma kommer att döda mig i natt". Jag fick ingen hjälp, jag fick höra min pappa säga; "Hanna, gå och lägg dig så kommer en ny dag i morgon". Min pappa visste inte om min dödsångest som många nätter fick mig att skaka med gråten djupt ner i halsen tills jag äntligen somnade. Han visste inte heller att min mamma sprang med kniv efter mig och hotade mig till livet i min vardag. Han visste inte eftersom han inte vill lyssna även om jag uttryckligen sa; "Min mamma kommer döda mig i natt". Det var där jag insåg att jag inte kunde förlita mig på någon.

Några år innan denna händelse då mina föräldrar fortfarande var tillsammans men ändå så långt ifrån varandra minns jag att jag ville dö som barn, jag minns det så tydligt där jag stod i mitt hem inne i vardagsrummet och tänkte att inget spelar någon roll. Det var som om mitt liv spelade upp revy där och då i mitt huvud, jag såg ingenting som var positivt med livet. Där, mitt i min depressiva tankebana, kom min bror och slog till mig på armen, det gjorde väldigt ont och det var just vid det tillfället tappade jag tron på livet, där rann min bägare över. Jag var bara mellan 3 till 4 år då.

Idag har jag svårt att låta någon komma mig inpå. Jag kan inte älska någon så som jag vill älska en annan person. Jag vill inte bara älska någon annan, jag vill kunna älska mig själv men jag vet inte hur jag ska göra. Idag fick jag en uppgift. Jag ska praktisera självtröst/förbättra nuet. Jag känner mig så innerligt misslyckad bara genom att få en sådan uppgift för jag känner mig helt oförmögen till att trösta mig själv. HUR ska JAG trösta all den smärta som uppdagas i mig, HUR ska jag hitta kraften att besegra mina inre demoner som funnits i mitt huvud i så lång tid? Hur ska jag ge mig självtröst när jag inte kan tycka synd om mig själv? Hur ska jag självtrösta mig själv när jag inte vet vad det är som är felet på mig? Hur ska jag trösta mig när min ångest äter upp mig inifrån? Jag kan verkligen inte förstå hur.

Jag vet att alla människor har en kärna, den skulle lika väl kunna kallas själ och just min själ orkar jag inte bära runt på. Den är tung av obehag och den sprider sig genom min kropp och hjärna. Ibland känner jag mig så infekterad att jag inte kan stå ut med mig själv och döden är mitt enda alternativ. Jag kan inte beskriva det här för någon för inte ens jag förstår på mig själv. Jag brukar säga att livet leker men jag får inte vara med, det känns som att jag blir nekad dagligen hur mycket jag än anstränger mig för att få vara med på ett hörn. Jag upplever en orättvisa och den slukar mig inombords, kanske är jag bitter, vad vet jag, men jag vill också leka. Jag är inte berättigad och jag blir påmind dagligen av mitt mörker inombords. Det tär så på mig att behöva kämpa tills det inte finns någon orka kvar.

Det känns som jag gett mitt allt. Ut och in har jag vridit på mig själv och inget är dugligt nog över mig för att få må bra. Döden är mitt alternativ men inte accepterat i samhället. Ibland önskar jag att självmord inte sågs som något själviskt. Är det inte själviskt utav andra att begära någon att leva när någon person, liksom som jag, är levande död? Ibland är jag så urlakad över att bara finnas till, det är som om jag inte orkar mer än så. Ibland sköljer ångesten över mig inpå kvällskvisten över själva faktumet att jag ska inom en tid lägga mig i min säng och vakna upp till en ny dag. Varje kväll skrämmer det mig över att inte veta hur jag ska ta mig igenom den nya dagen som ständigt kommer, ångesten talar för min rädsla som brister ut i min oro över att jag inte kan hantera mitt tomrum som skrämmer mig. Det är jobbigt att vara på botten och hantera ensamheten jag upplever, jag önskar den ingen. Hur kunde jag låta livet bli så svårt? Jag har skapat mitt eget misslyckande och det är nog förmodligen den sanningen som slår till mig väldigt hårt.

Jag är så mycket historia att jag väljer att sätta punkt på just denna del och avstamp av mitt liv, jag vill nog bara avsluta med att säga att det inte ska behöva vara såhär, för mig, eller för någon annan. Jag önskar att jag inte var så depressivt destruktiv. Jag vill inte att min historia ska definiera mig men det gör den och jag kommer inte ifrån det. Mitt förflutna har skapat hinder för mitt välmående och det är jag införstådd med, jag har till och med accepterat det som varit men det tar tyvärr inte bort den inre kamp jag lever med dagligen idag. Jag kan vet bara inte hur jag ska leva med mig själv. 

Tack för mig.